Det gick! :)

Ursäkter, ursäkter, ursäkter.. Nja, jag har ingen direkt ursäkt mer än att jag zoomade ut härifrån precis innan loppet den 23e maj och fortsatte under semestern för att nu vara hemma och på´t igen. Så nu kommer uppdateringen (som ni undrat..haha) om det där loppet jag skulle springa, som jag var orolig över.. WHHM.

Jag fick superproblem med min vad dagarna innan loppet, och med handen på hjärtat så är det fortfarande inte bra. Den krampar lite då och då. Ömmar konstant, typ som jordens fetaste blåmärke och är allmänt irriterande. MEN.. jag gjorde det! (dumt eller inte går att diskutera, men det gör vi inte.)

Vaknade upp på loppets dag och var tveksam om jag skulle kunna genomföra 2,1 mil. Jag har som längst sprungit 70min totalt och 10km. (15 om man räknar med Tough Viking) Gick upp, vaknade till jordens nyhet.. Jag blev moster IGEN till lille Leonard som tittade ut på morgonen. Åt frukost, tog en promenad för att få igång vaden och kroppen. Ringde några samtal, grät lite, skrattade lite, klagade lite innan jag bestämde mig för att genomföra loppet. Såklart. Skulle jag behöva gå så skulle jag. Inget fel med det. Målet var att komma i mål på under 2,30 bestämde jag mig på vägen till START.

Tog sikte på 6,09 flaggan, ställde mig vid sidan och värmde upp. (eller jag skuttade på stället samtidigt som jag pratade med Johan som just kommit i mål på Tough Viking i gbg. Så jäkla grym är han. 23e plats!! Cool snubbe alltså jag har.)

Starten gick och iväg var vi. Jag med en grym spellista i lurarna och tanken ”en kilometer i taget”. Ganska snabbt kände jag att det gick för långsamt, ökade på och tog rygg på en brud som såg stark ut.

Helt ärligt så kan jag inte säga att det är det värsta jag gjort. Eller att det var svintråkigt. För det var det inte. Musiken var pepp. Folket runtomkring var pepp. Och alla ladies i loppet, dom framför, dom jag sprang om, dom som sprang om mig.. ALLA var bara så himla coola. Fatta att bara göra det, alltså springa en halvmara. Impad. Och när jag sprang och blev impad av alla andra insåg jag ju att jag var en av dom.

Allt var bra till typ 15km.. Då började spökena komma. ”Vad håller du på med” ”jäklar vad benen är slut” mm. Men då hörde jag Johan och Rebeccas röster (man blir lite knäpp av att vara med sig själv i ”utsatta” situationer alltså) och fortsatte. Men sen.. 3km innan mål kom krampen tillbaka. Jag kunde inte sätta ner foten ordentligt. Stannade och stretchade en stund, funderade på om jag skulle bryta och började gå.. Men att gå var inte skönare så jag började jogga igen, eller halta mer. När det var 1 (EN!!) kilometer kvar var jag igen så nära att bryta. Tårarna rann (lite diskret) och jag var rädd för hur jag kanske förvärrat skadan.. Men då fick jag syn på en vän och vips var leendet och min fighter-hjärna tillbaka så jag fortsatte halta hela vägen in i mål. 2.04 blev min tid på min första halvmara ever. SÅ himla glad och stolt att jag gjorde det.

Ni som inte känner mig kanske inte riktigt förstår hur mycket jag ogillar löpning. Hur orolig jag varit för loppet pga massa anledningar. Eller kanske undrar varför i helvete jag valt att göra det om jag ogillar det så mycket. Ja, det kan man undra, vilket jag gör ibland och ofta. MEN jag gör det först och främst för att lyfta fram Diabetes, samla in pengar till Diabetesfonden under projektet ”RunSugarRun.. Men oxå för att det är sån jag är. Jag säger JA till det mesta som utmanar mig fysiskt och mentalt.

Nu har jag gjort det iaf. Kan nog med hundra procents säkerhet säga att det inte kommer att ske igen..😛
Men otroligt bra lopp arrangerat av WH, och en dag jag nu i efterhand inte hade velat missa.

Mina boys var ju inte på plats, men dom finns alltid med mig ändå. Så lycklig när dom kom hem till kvällen och familjen var samlad igen.

Jag kommer alltid att ha nåt på gång. Det är så jag tar mig framåt. Så vi får se vad nästa sak blir.. Förutom Gropen Extreme (som var i lördags) och Tough Viking på lördag. Kanske ses vi när vi minst anar det.